Mose befaller sitt folk med stor flit att det aldrig får glömma eländet i Egypten som Gud befriade det ur. Så sätter han också upp det i första budet och säger: ”Jag är HERREN, din Gud, som fört dig ut ur Egypten, ur eländet.” På samma sätt förordnar också vår Herre Kristus i sitt testamente att vi ska fira det och därvid tänka på honom, att han återlöst oss från död och synder genom sin kropp och sitt blod etc. Så måste också vi göra nu med påvedömet och alltid tänka på vilket förskräckligt tyranni vi befann oss i under honom och aldrig mer glömma vilket jämmer och elände för våra samveten HERREN oss räddade oss ur genom sitt heliga ord.
Därför ska vi lyfta fram och bevara liknande (påvliga) skrifter för att också våra efterkommande ska se vilka illgärningar och vilket tyranni påven drivit på och utövat i kristenheten. Våra efterkommande ska hjälpa oss lova och prisa Gud och även i framtiden lära akta sig för påvedömet och annat bedrägeri. För de påvetrogna börjar nu att pryda sig, som man sjunger om den gamle mannen att han tog på sig sin långa mantel och vände fram den bästa sidan när han skulle ut på rövartåg. De stjäl också ur våra böcker sådant som de aldrig förr vetat eller lärt, ifall de med det kunde skyla sin forna skam och förstumma folk med lockelser, som om de aldrig ens hade förorenat vattnet. Men det kommer inte och får inte hjälpa, för det finns för många böcker och andra bevis, också deras egna dekret och bullor, som inte låter sig smyckas och skylas över. Så upphör de heller inte med oförskämda, stinkande lögner när de uppger att de ska reformera det romerska hovet och hela kyrkan, också hålla ett kyrkomöte. De hånar och driver alltså med hela kristenheten som om den bestod av idel narrar eller dockor som inget kunde märka av vilka genomfalska skurkstreck de håller på med.
(Martin Luther, Vorrede, Nachwort und Marginalglossen zu Legatio Adriani etc., år 1538. WA 50, 361)
