För ett antal år sedan berättade en medlem i en luthersk friförsamling för mig att han hade träffat en gammal vän som frågat honom om han fortfarande var med i “den där extrema kyrkan”. Ja, hade medlemmen svarat. Han berättade sedan mer om vad hans kyrka lär och gör.
“Extrem” betyder i svenskan ‘som går (alltför) långt i en riktning’.* Vad är då extremt? Vem är extrem? Dessa frågor måste naturligtvis besvaras efter att man tagit reda på vad och vem det är som “går (alltför) långt”.
För att avgöra det krävs i sin tur en norm som anger vad som faktiskt är normalt. Extremt är ju sådant som avviker från normen och går (alltför) långt.
Den enda gudamänniskan Jesus Kristus hänvisar människor till sina ord som norm. Han bekänner sig till profeternas skrifter (=Gamla testamentet) och talar om att apostlarna (i Nya testamentet) ska sprida hans eget budskap:
“Om ni trodde Mose, skulle ni tro på mig, ty om mig har han skrivit. Men tror ni inte hans skrifter, hur skall ni då kunna tro mina ord?” (Joh 5:47)
“Men inte bara för dem** ber jag, utan också för dem som genom deras ord kommer att tro på mig.” (Joh 17:20)
Den som tror på Jesus Kristus vet alltså normen: Bibeln. “Extrem” är den undervisning och person som avviker från Bibeln (i saker som den uttalar sig om). Normal och inte alls extrem är däremot den undervisning och den person som håller sig till Bibeln (i saker som den uttalar sig om).
*Enligt Svensk Ordbok, 2009.
** D.v.s. apostlarna, se v. 12.
