“Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.”(1)
Att vi är Guds barn och med visshet kan hålla oss för att vara det har vi inte fått från oss själva, inte heller från lagen. Det är tvärtom den Helige Andes vittnesbörd, som mot lagen och mot vår känsla av ovärdighet vittnar det i vår svaghet och gör oss vissa om det. Det vittnesbördet sker så att vi också känner och förnimmer den Helige Andes kraft, som han verkar i oss genom ordet, och vår erfarenhet överensstämmer så med ordets predikan. För det kan du alltid känna hos dig när du i nöd och ångest mottar tröst av evangeliet och därmed övervinner tvivel och förskräckelse så att ditt hjärta fast kan sluta sig till att du har en nådig Gud. Nu flyr du inte mer för honom utan kan i tron glatt åkalla honom och vänta hjälp av honom. Där en sådan tro finns följer också erfarenheten att du blir hjälpt, såsom Paulus skriver i Romarbrevet, kapitel 5: “Tålamodet ger erfarenhet, erfarenhet hopp, och hoppet gör inte besviken”.(2)
Detta är det rätta inre vittnesbördet av vilket du märker att den Helige Ande verkar i dig. Därutöver har du också yttre vittnesbörd och tecken, att han ger dig särskilda gåvor, sitt andliga förstånd, välbehag och lycka i ditt kall etc. Vidare har du lust och kärlek till hans ord, bekänner det öppet för världen trots fara för kropp och liv, likaså att du blir fientligt sinnad mot ogudaktighet och synder och står mot dem etc. Något sådant gör inte okristna, som inte har den Helige Ande, och kan heller inte. Det är dock sant att detta sker i stor svaghet i de heliga. Den Helige Ande leder likväl de kristna i denna svaghet och stärker det vittnesbördet, såsom Paulus säger: “Anden hjälper oss i vår svaghet”.(3)
1) Rom 8:16 (SFB 1998).
2) V. 4f. Luthers översättning avviker något från SFB 1998.
3) Rom 8:26 (=SFB 1998).
(Martin Luther, WA 22, 138-139. Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)
