Blogg

Kyrillos av Alexandria (d. 444 e.Kr.) skriver i sin kommentar till 1 Kor 14:1-3 om att utlägga Bibeln med Bibeln:

“Och när vi efter möjlighet ger förklaringar för åhörarna samt i fråga om sanningshalten prövar det egna talet enligt dem [=profeternas ord], kommer vi att vara rätta och äkta utläggare av de finaste av ting.”

(K.F. Zawadzki, Der
Kommentar Cyrills von Alexandrien zum 1. Korintherbrief, 2015, s. 188, vänstra spalten. På grekiska: καὶ τοῖς ἀκροωμένοις ὡς ἔνι καταλευκαίνοντες, εἶτα πρὸς ἀλήθειαν τὸν οἰκεῖον ἐξ αὐτῶν ἐμπεδοῦντες λόγον, ὀρθοί τε καὶ ἀπλανεῖς ἐσόμεθα τῶν καλλίστων ἐξηγηταί.)

Martin Luther och Philipp Melanchthon skriver i ett brev 18 april 1533 till rådet i Nürnberg:

“… också förkunnelsen av det heliga evangeliet självt är i grunden och egentligen en avlösning*, i vilken syndernas förlåtelse förkunnas för många personer tillsammans och offentligt eller för endast en person offentligt eller avskilt. … För även om inte alla tror på avlösningen ska den fördenskull inte förkastas. Varje avlösning*, den må sedan ske gemensamt eller enskilt, måste nämligen förstås så att den efterfrågar tron och hjälper dem som tror på den. Så förkunnar också evangeliet självt förlåtelsen för alla människor i hela världen och undantar ingen från detta universella.” (WA Br 6, 454,6-17)

*Avlösning = budskap om syndaförlåtelsen

(Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)

Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyrus och Sidon. Då kom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter och ropade:”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.” Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom:”Skicka i väg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.” Han svarade:”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.” Men hon kom och föll ner för honom och sade:”Herre, hjälp mig!” Han svarade:”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Hon sade:”Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.” Då svarade Jesus henne:”Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill.”Och från det ögonblicket var hennes dotter botad.
(Matt 15:21-28)

Martin Luther kommenterar:
“Tron är sådan beskaffad att den blott håller fast vid ordet, stänger ögonen, öronen och allt och vill inte veta annat än att Kristus är Frälsaren. Dessa ord innesluter den sig i och låter inte dem tas ifrån sig – före det måste himmel och jord gå upp i varandra.”
(Ur en predikan hållen 25 februari 1526; WA 20, 281-282. Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)

Så låt oss följa Gud överallt och inte säga emot i något; även
om det som sägs verkar vara i konflikt med våra tankar och synorgan ska hans
ord dominera över tankar och syn.

Låt oss göra så också vid mysterierna och inte bara blicka
på det som är framlagt utan (även) hålla fast vid hans ord. För hans ord är
osvikligt, men vår förnimmelse lättlurad. Hans ord har aldrig tagit miste, men
vår förnimmelse felar i det mesta. Då nu ordet säger: ”Detta är min kropp”, låt
oss både följa och lita på det och se kroppen med sinnets ögon. För Kristus
överlämnade inte till oss något förnimbart. Han överlämnade visserligen allt i
det förnimbara, men för sinnet. På samma sätt kommer också i dopet vattnets
gåva genom en förnimbar sak, men det som åstadkoms tillhör sinnet: födelsen och
pånyttfödelsen.

(Johannes Chrysostomos, In
Matthaeum homiliae, 82,4 enligt utgåvan F. Field, S. Joannis Chrysostomi
homiliae in Matthaeum, 2, 1839, s. 468. Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.)

C. F. W. Walther, Missourisynodens viktigaste ledare, uttalade sig på sina kvällsföreläsningar om lag och evangelium (21. föreläsningen, 6. mars 1885) angående Filipperbrevet 3:8-9*:

För aposteln säger visserligen att han är rättfärdig, men den rättfärdigheten som han har fått genom tron är inte alls hans egen rättfärdighet, utan Kristi rättfärdighet. Så när vi blir rättfärdiga genom tron, blir vi rättfärdiga genom en främmande rättfärdighet. I oss ser Gud ingenting alls som han kunde tillräkna oss som rättfärdighet. Rättfärdigheten som vi har genom tron är en främmande sådan. Vi har inte förvärvat den åt oss, vi har inte gjort någonting för den. Om vi hade utökat den med kärlek och Gud skulle förklara oss rättfärdiga av den orsaken så vore vår rättfärdighet inte främmande eller så vore den (främmande rättfärdigheten) bara till hälften en främmande rättfärdighet, som skulle komplettera vår (egen) ofullkomliga rättfärdighet. “Nej”, säger aposteln, “jag har inte en egen rättfärdighet utan endast den (rättfärdighet) som tillräknas tron av Gud.”

(Denn der Apostel sagt, er sei zwar gerecht, aber die Gerechtigkeit, die er durch den Glauben erlangt habe, sei gar nicht seine eigene Gerechtigkeit, sondern Christi Gerechtigkeit. Also, wenn wir durch den Glauben gerecht werden, so werden wir durch eine fremde Gerechtigkeit gerecht. In uns sieht Gott gar nichts, was er uns zur Gerechtigkeit anrechnen könnte. Die Gerechtigkeit, die wir durch den Glauben haben, ist eine fremde. Wir haben sie uns nicht erworben, wir haben nichts dazu gethan. Wenn wir die Liebe dazu gethan hätten und Gott rechfertigte uns deswegen, so wäre unsere Gerechtigkeit nicht eine fremde, oder sie wäre doch nur zur Hälfte eine fremde Gerechtigkeit, welche unsere unvollkommene Gerechtigkeit ergänzte. “Nein”, sagt der Apostel, “ich habe nicht eine eigene Gerechtigkeit, sondern nur die Gerechtigkeit, die von Gott dem Glauben zugerechnet wird.”)

(C.F.W. Walther, Die rechte Unterscheidung von Gesetz und Evangelium, 1946, s. 213. Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.)

*Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är
långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull
har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall
vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet,
den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus,
rättfärdigheten från Gud genom tron. (SFB 98)

Kyrkofadern Augustinus (354-430) skriver mot manikéen Faustus:

Ni säger uppenbart att ni inte tror på Kristi evangelium, för ni som av evangeliet tror vad ni vill och låter bli att tro vad ni vill tror på er själva snarare än på evangeliet.

(aperte dicite non vos credere Christi evangelio; nam qui in evangelio, quod vultis, creditis, quod vultis, non creditis, vobis potius quam evangelio creditis. Contra Faustum, 17,3. CSEL 25, s. 486, r. 15-17. Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.)

Daniel 6 (Svenska Folkbibeln):

1 Darejaves fann det lämpligt att sätta etthundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i hans välde. 2 Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att kungen inte led någon skada. 3 Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket. 4 Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som angick riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. De fann ingen förseelse och ingen orätt hos honom. 5 Då sade männen: “Vi lär inte finna något att anklaga den där Daniel för, utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan.”

6 Därefter fick furstarna och satraperna bråttom att komma in till kungen, och de sade till honom: “Må du leva för evigt, konung Darejaves! 7 Alla rikets furstar, landshövdingar och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde antas och ett påbud utfärdas, att vem som helst som under trettio dagar ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen. 8 Utfärda därför, o konung, ett påbud om detta och låt en skrivelse sättas upp, som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” 9 I enlighet med detta lät då kung Darejaves sätta upp ett skriftligt påbud.

10 Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus där han i sin övre sal hade fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, så som han tidigare hade brukat göra. 11 Då kom dessa män instormande och fann Daniel i färd med att bedja och åkalla sin Gud. 12 De gick då till kungen och frågade honom angående det kungliga påbudet: “Har inte du låtit sätta upp ett påbud med innehållet att vem som helst som under trettio dagar vänder sig i sin bön till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?” Kungen svarade: “Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens orubbliga lag.” 13 Då sade de till kungen: “Daniel, en av de judiska fångarna, har varken tagit hänsyn till dig eller det påbud du har låtit utfärda utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.”

14 När kungen hörde detta blev han mycket bedrövad och vinnlade sig om att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig att finna en utväg för att rädda honom. 15 Då fick männen bråttom att komma till kungen, och de sade till honom: “Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att inget påbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.” 16 Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: “Din Gud, den som du så oavbrutet dyrkar, han må rädda dig!” 17 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns sigill, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.

18 Sedan gick kungen hem till sitt palats och fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig och han kunde inte sova. 19 På morgonen när det blev ljust steg kungen upp och skyndade till lejongropen. 20 När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst. Han sade: “Daniel, du den levande Gudens tjänare, har din Gud, som du så oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?” 21 Då svarade Daniel kungen: “Må konungen leva för evigt! 22 Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har inte heller förbrutit mig mot dig, o konung.”

23 Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom, ty han hade förtröstat på sin Gud. 24 Sedan lät kungen hämta de män som hade anklagat Daniel och han lät kasta dem i lejongropen med deras barn och hustrur, och innan de ännu hade hunnit till botten i gropen överföll lejonen dem och krossade alla deras ben.

Hippolytus av Rom kommenterar (ca 204 e.Kr.):
Vi bör nu betrakta den salige Daniels fromhet, hur han, även om han verkade upptas av rikets saker, tvärtom höll fast vid den dagliga bönen. Han gav “kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud”*.
Men nu säger förmodligen någon: “Varför det? Kunde han inte på dagtid ha bett till Gud i hjärtat, och ägnat sig åt bön i smyg hemma, nattetid, som han önskade, för att inte komma i fara?”
Han kunde ha gjort det. Men han ville inte. För om han hade gjort det hade furstarna och satraperna kunna säga: “Hur fruktar han sin Gud när han blev skrämd av kungens påbud och underkastade sig dennes befallning?” De skulle ha kunnat rikta kritik och klander mot honom för otro.
För det hade varit en handling av hyckleri, inte av gudsfruktan och gudstro. Därför gav han inte heller motståndarna anledning till hån. För “det man besegras av är man slav under”.**

*Matt 22:21.
**2 Petr 2:19.

(Hippolytus Romanus, Commentarii in Danielem, 3,22, utg. av Bonwetsch) Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.

Joh 3:17:
Inte sände Gud sin Son till
världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom
honom.

Kyrillos av Alexandria (d. 444) kommenterar:

”Jag sändes inte”, säger han, ”likt den helige
sagesmannen Mose med en fördömelse av världen genom lag; inte heller förde jag
in bud för att avslöja synden. Jag utför inte min tjänst som en husslav utan
kommer med människokärleken som det anstår Herren. Jag befriar det förslavade
såsom Faderns Son och arvtagare. Jag växlar den fördömande lagen till en frikännande
nåd, befriar från synden den som är hårt bunden av de egna överträdelsernas
band. För att frälsa världen har jag kommit, inte med en fördömelse över den.
För det var nödvändigt – nödvändigt, säger han – för Mose, såsom en husslav åt
den fördömande lagen, att bli en tjänare, men för mig att såsom Son och Gud
lösa hela världen från lagens förbannelse och bota världens sjukdom med överflödande
människokärlek.”

(Cyrillus Alexandrinus, Commentarii in
Iohannem, 2,1, (utg. av Pusey). Översättningen gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)