Blogg

“Anden själv vittnar med vår ande att vi är Guds barn.”(1)

Att vi är Guds barn och med visshet kan hålla oss för att vara det har vi inte fått från oss själva, inte heller från lagen. Det är tvärtom den Helige Andes vittnesbörd, som mot lagen och mot vår känsla av ovärdighet vittnar det i vår svaghet och gör oss vissa om det. Det vittnesbördet sker så att vi också känner och förnimmer den Helige Andes kraft, som han verkar i oss genom ordet, och vår erfarenhet överensstämmer så med ordets predikan. För det kan du alltid känna hos dig när du i nöd och ångest mottar tröst av evangeliet och därmed övervinner tvivel och förskräckelse så att ditt hjärta fast kan sluta sig till att du har en nådig Gud. Nu flyr du inte mer för honom utan kan i tron glatt åkalla honom och vänta hjälp av honom. Där en sådan tro finns följer också erfarenheten att du blir hjälpt, såsom Paulus skriver i Romarbrevet, kapitel 5: “Tålamodet ger erfarenhet, erfarenhet hopp, och hoppet gör inte besviken”.(2)
Detta är det rätta inre vittnesbördet av vilket du märker att den Helige Ande verkar i dig. Därutöver har du också yttre vittnesbörd och tecken, att han ger dig särskilda gåvor, sitt andliga förstånd, välbehag och lycka i ditt kall etc. Vidare har du lust och kärlek till hans ord, bekänner det öppet för världen trots fara för kropp och liv, likaså att du blir fientligt sinnad mot ogudaktighet och synder och står mot dem etc. Något sådant gör inte okristna, som inte har den Helige Ande, och kan heller inte. Det är dock sant att detta sker i stor svaghet i de heliga. Den Helige Ande leder likväl de kristna i denna svaghet och stärker det vittnesbördet, såsom Paulus säger: “Anden hjälper oss i vår svaghet”.(3)

1) Rom 8:16 (SFB 1998).
2) V. 4f. Luthers översättning avviker något från SFB 1998.
3) Rom 8:26 (=SFB 1998).

(Martin Luther, WA 22, 138-139. Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)

När jag ser på Kristus vet jag inget om synden, döden eller djävulen.
(Martin Luther, WA 29, 265)

Kyrillos av Alexandria (d. 444 e.Kr.) skriver i sin kommentar till 1 Kor 14:1-3 om att utlägga Bibeln med Bibeln:

“Och när vi efter möjlighet ger förklaringar för åhörarna samt i fråga om sanningshalten prövar det egna talet enligt dem [=profeternas ord], kommer vi att vara rätta och äkta utläggare av de finaste av ting.”

(K.F. Zawadzki, Der
Kommentar Cyrills von Alexandrien zum 1. Korintherbrief, 2015, s. 188, vänstra spalten. På grekiska: καὶ τοῖς ἀκροωμένοις ὡς ἔνι καταλευκαίνοντες, εἶτα πρὸς ἀλήθειαν τὸν οἰκεῖον ἐξ αὐτῶν ἐμπεδοῦντες λόγον, ὀρθοί τε καὶ ἀπλανεῖς ἐσόμεθα τῶν καλλίστων ἐξηγηταί.)

Martin Luther och Philipp Melanchthon skriver i ett brev 18 april 1533 till rådet i Nürnberg:

“… också förkunnelsen av det heliga evangeliet självt är i grunden och egentligen en avlösning*, i vilken syndernas förlåtelse förkunnas för många personer tillsammans och offentligt eller för endast en person offentligt eller avskilt. … För även om inte alla tror på avlösningen ska den fördenskull inte förkastas. Varje avlösning*, den må sedan ske gemensamt eller enskilt, måste nämligen förstås så att den efterfrågar tron och hjälper dem som tror på den. Så förkunnar också evangeliet självt förlåtelsen för alla människor i hela världen och undantar ingen från detta universella.” (WA Br 6, 454,6-17)

*Avlösning = budskap om syndaförlåtelsen

(Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)

Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyrus och Sidon. Då kom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter och ropade:”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.” Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom:”Skicka i väg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.” Han svarade:”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.” Men hon kom och föll ner för honom och sade:”Herre, hjälp mig!” Han svarade:”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Hon sade:”Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.” Då svarade Jesus henne:”Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill.”Och från det ögonblicket var hennes dotter botad.
(Matt 15:21-28)

Martin Luther kommenterar:
“Tron är sådan beskaffad att den blott håller fast vid ordet, stänger ögonen, öronen och allt och vill inte veta annat än att Kristus är Frälsaren. Dessa ord innesluter den sig i och låter inte dem tas ifrån sig – före det måste himmel och jord gå upp i varandra.”
(Ur en predikan hållen 25 februari 1526; WA 20, 281-282. Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)

Så låt oss följa Gud överallt och inte säga emot i något; även
om det som sägs verkar vara i konflikt med våra tankar och synorgan ska hans
ord dominera över tankar och syn.

Låt oss göra så också vid mysterierna och inte bara blicka
på det som är framlagt utan (även) hålla fast vid hans ord. För hans ord är
osvikligt, men vår förnimmelse lättlurad. Hans ord har aldrig tagit miste, men
vår förnimmelse felar i det mesta. Då nu ordet säger: ”Detta är min kropp”, låt
oss både följa och lita på det och se kroppen med sinnets ögon. För Kristus
överlämnade inte till oss något förnimbart. Han överlämnade visserligen allt i
det förnimbara, men för sinnet. På samma sätt kommer också i dopet vattnets
gåva genom en förnimbar sak, men det som åstadkoms tillhör sinnet: födelsen och
pånyttfödelsen.

(Johannes Chrysostomos, In
Matthaeum homiliae, 82,4 enligt utgåvan F. Field, S. Joannis Chrysostomi
homiliae in Matthaeum, 2, 1839, s. 468. Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.)

C. F. W. Walther, Missourisynodens viktigaste ledare, uttalade sig på sina kvällsföreläsningar om lag och evangelium (21. föreläsningen, 6. mars 1885) angående Filipperbrevet 3:8-9*:

För aposteln säger visserligen att han är rättfärdig, men den rättfärdigheten som han har fått genom tron är inte alls hans egen rättfärdighet, utan Kristi rättfärdighet. Så när vi blir rättfärdiga genom tron, blir vi rättfärdiga genom en främmande rättfärdighet. I oss ser Gud ingenting alls som han kunde tillräkna oss som rättfärdighet. Rättfärdigheten som vi har genom tron är en främmande sådan. Vi har inte förvärvat den åt oss, vi har inte gjort någonting för den. Om vi hade utökat den med kärlek och Gud skulle förklara oss rättfärdiga av den orsaken så vore vår rättfärdighet inte främmande eller så vore den (främmande rättfärdigheten) bara till hälften en främmande rättfärdighet, som skulle komplettera vår (egen) ofullkomliga rättfärdighet. “Nej”, säger aposteln, “jag har inte en egen rättfärdighet utan endast den (rättfärdighet) som tillräknas tron av Gud.”

(Denn der Apostel sagt, er sei zwar gerecht, aber die Gerechtigkeit, die er durch den Glauben erlangt habe, sei gar nicht seine eigene Gerechtigkeit, sondern Christi Gerechtigkeit. Also, wenn wir durch den Glauben gerecht werden, so werden wir durch eine fremde Gerechtigkeit gerecht. In uns sieht Gott gar nichts, was er uns zur Gerechtigkeit anrechnen könnte. Die Gerechtigkeit, die wir durch den Glauben haben, ist eine fremde. Wir haben sie uns nicht erworben, wir haben nichts dazu gethan. Wenn wir die Liebe dazu gethan hätten und Gott rechfertigte uns deswegen, so wäre unsere Gerechtigkeit nicht eine fremde, oder sie wäre doch nur zur Hälfte eine fremde Gerechtigkeit, welche unsere unvollkommene Gerechtigkeit ergänzte. “Nein”, sagt der Apostel, “ich habe nicht eine eigene Gerechtigkeit, sondern nur die Gerechtigkeit, die von Gott dem Glauben zugerechnet wird.”)

(C.F.W. Walther, Die rechte Unterscheidung von Gesetz und Evangelium, 1946, s. 213. Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.)

*Ja, jag räknar allt som förlust, därför att jag har funnit det som är
långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull
har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall
vinna Kristus och bli funnen i honom, inte med min egen rättfärdighet,
den som kommer av lagen, utan med den som kommer genom tro på Kristus,
rättfärdigheten från Gud genom tron. (SFB 98)

Kyrkofadern Augustinus (354-430) skriver mot manikéen Faustus:

Ni säger uppenbart att ni inte tror på Kristi evangelium, för ni som av evangeliet tror vad ni vill och låter bli att tro vad ni vill tror på er själva snarare än på evangeliet.

(aperte dicite non vos credere Christi evangelio; nam qui in evangelio, quod vultis, creditis, quod vultis, non creditis, vobis potius quam evangelio creditis. Contra Faustum, 17,3. CSEL 25, s. 486, r. 15-17. Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.)