Blogg

Vi har i Kristi dop, ja, i vårt dop, eftersom vi är döpta till Kristus, en ständig förlåtelse. Så om du av svaghet faller och syndar (vilket beklagligt nog ofta och allvarligt sker, utan uppehåll) ska du genast springa tillbaka, krypa till ditt dop, där alla dina synder blev förlåtna och tvättades bort, hämta tröst av det, resa på dig och tro att du i dopet blev fri, och det inte från en synd utan från alla dina synder.

Ur en predikan av Martin Luther hållen i Halle 5. januari 1546 (WA 51, 116, 22-28). Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.

Jesus Kristus kom för att synderna skulle förlåtas… Om du är en
syndare, gläd dig, för syndernas förlåtelse är lovad till dem. Därför är
det omöjligt att någon blir fördömd på grund av synderna, utan (man
blir fördömd på grund av) otron.
(Martin Luther)
WA 27, 67, 2-5

Å, allsmäktige evige Gud, vår Herres Jesu Kristi Fader, du som låter din barmhärtighet skina över alla dina gärningar, se nu i mildhet till denna din fattige fånge, som du idag vill kalla från detta arma, usla och syndfulla levernet; ge honom den Helige Andes nåd i hans hjärta, så att han kan stå fast i tron och dö som en rätt kristen människa. Låt din käre Son Jesus Kristus säga till honom som han sade till rövaren på korset: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Se inte till hans stora och svåra synder utan till din stora barmhärtighet och till den hårda och bittra död som din Son har lidit för honom. Låt honom så idag skiljas från denna värld att han vid den yttersta domen uppstår i de rättfärdigas uppståndelse och förblir så med dig i evighet. Genom samme Jesus Kristus, vår Herre, amen.

(Olaus Petri)

”Men liksom vi nu här har bevisat lagens
nödvändighet, både före och även efter rättfärdiggörelsen, till att
uppenbara synden, döden och fördömelsen över allt människokött och
därmed grundligt har förkastat all sådan lära som inte vill veta av
lagen eller omvändelsen, lika mycket ogillar och bestrider vi även den
lära som sammanblandar lag och evangelium eller driver lagen så att
evangelium blir om intet, vilket är nog så lätt hänt. För dessa två, lag
och evangelium, bör för allt i livet å det nogaste skiljas åt, men
likväl får ingendera åsidosättas eller förkastas. … För det heliga
evangeliet är ett sådant ord och en sådan predikan som uppenbarar, men
inte vad som finns, känns eller uträttas i oss själva, utan det som Gud
från himlen skänkt oss förlorade syndare på jorden i sin enfödde Son
Jesus Kristus. Evangeliet är då inte någon lag alls. Det fordrar inte av
oss utan skänker oss allt för intet, genom en annans förtjänst. … detta
att Guds Son har borttagit och utplånat alla mina synder kan jag ju
inte se eller hos mig känna (ja, jag ser och känner tvärt emot att
synden ännu ständigt bor i mig). Sådant måste därför tros på grund av
ordet.

(Den enda Salighetens Väg framställd av Fred.
Gabr. Hedberg uti ”Allmän Evangelisk Tidning”, utgifwen under åren
1845-1848. Andra upplagan, 1908, s. 49-51, språket moderniserat)

Älskade, vi är tjänare. Vi talar inte våra egna ord utan ord som är Guds. … Allt som finns i de heliga skrifterna är klart och rakt, allt som är nödvändigt är tydligt.

(Johannes Chrysostomos, Homilia in ep. II ad Thessal., 3, 4)

Var inte förvånad över att hela världen är förlossad. För han som gav sitt liv var inte en vanlig människa utan Guds enfödde Son. En enda människas, Adams, synd räckte för att föra död över hela världen. Om alltså döden genom en människas överträdelse tog herraväldet över världen, hur mycket mer ska inte livet ta herraväldet genom en människas rättfärdighet? Och om en gång människorna fördrevs ur paradiset för att ha ätit av trädet, ska inte de som tror nu ännu lättare komma in i paradiset tack vare Jesu kors träd? Om den som först skapades ur jorden förde in en allomfattande död, ska inte han som skapade honom ur jorden komma med evigt liv, han som själv är livet?

(Kyrillos av Jerusalem, Catecheses ad illuminandos, 13,2, ur Reischl – Rupp, Cyrilli Hierosolymorum archiepiscopi opera, s. 52. Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)

Mose befaller sitt folk med stor flit att det aldrig får glömma eländet i Egypten som Gud befriade det ur. Så sätter han också upp det i första budet och säger: ”Jag är HERREN, din Gud, som fört dig ut ur Egypten, ur eländet.” På samma sätt förordnar också vår Herre Kristus i sitt testamente att vi ska fira det och därvid tänka på honom, att han återlöst oss från död och synder genom sin kropp och sitt blod etc. Så måste också vi göra nu med påvedömet och alltid tänka på vilket förskräckligt tyranni vi befann oss i under honom och aldrig mer glömma vilket jämmer och elände för våra samveten HERREN oss räddade oss ur genom sitt heliga ord.

Därför ska vi lyfta fram och bevara liknande (påvliga) skrifter för att också våra efterkommande ska se vilka illgärningar och vilket tyranni påven drivit på och utövat i kristenheten. Våra efterkommande ska hjälpa oss lova och prisa Gud och även i framtiden lära akta sig för påvedömet och annat bedrägeri. För de påvetrogna börjar nu att pryda sig, som man sjunger om den gamle mannen att han tog på sig sin långa mantel och vände fram den bästa sidan när han skulle ut på rövartåg. De stjäl också ur våra böcker sådant som de aldrig förr vetat eller lärt, ifall de med det kunde skyla sin forna skam och förstumma folk med lockelser, som om de aldrig ens hade förorenat vattnet. Men det kommer inte och får inte hjälpa, för det finns för många böcker och andra bevis, också deras egna dekret och bullor, som inte låter sig smyckas och skylas över. Så upphör de heller inte med oförskämda, stinkande lögner när de uppger att de ska reformera det romerska hovet och hela kyrkan, också hålla ett kyrkomöte. De hånar och driver alltså med hela kristenheten som om den bestod av idel narrar eller dockor som inget kunde märka av vilka genomfalska skurkstreck de håller på med.

(Martin Luther, Vorrede, Nachwort und Marginalglossen zu Legatio Adriani etc., år 1538. WA 50, 361)

Men här handlar det om två människor varav vi genom den ena blev sålda under synden, genom den andra friköps från synderna, genom den ena störtades i döden, genom den andra befrias till liv. Av dessa två människor fördärvade den första oss i sig, genom att göra sin vilja och inte Hans som han blivit skapad av, frälste den andra oss i sig, inte genom att göra sin vilja utan Hans som han blivit sänd av; det handlar om dessa två människor och däri består egentligen hela den kristna tron. ”För Gud är en, och en är medlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus” (1 Tim 2:5).

(Sed in causa duorum hominum, quorum per unum venumdati sumus sub peccato, per alterum redimimur a peccatis; per unum praecipitati sumus in mortem, per alterum liberamur ad vitam; quorum ille nos in se perdidit, faciendo voluntatem suam, non ejus a quo factus est; iste nos in se salvos fecit, non faciendo voluntatem suam, sed eius a quo missus est: in horum ergo duorum hominum causa proprie fides christiana consistit. Unus est enim Deus, et unus mediator Dei et hominum homo Christus Jesus”.)

Augustinus, De gratia Christi et de peccato originali, II, XXIV (28) = CSEL 42, s. 186–187. Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.