Blogg

Daniel 6 (Svenska Folkbibeln):

1 Darejaves fann det lämpligt att sätta etthundratjugo satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i hans välde. 2 Över dem satte han tre furstar, och en av dem var Daniel. Inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att kungen inte led någon skada. 3 Men Daniel utmärkte sig framför de andra furstarna och satraperna, ty en ande utan like var i honom, och kungen övervägde att sätta honom över hela riket. 4 Då försökte de andra furstarna och satraperna finna något att anklaga Daniel för i det som angick riket. Men de kunde inte finna något att anklaga honom för eller något brottsligt hos honom, eftersom han var trogen i sin tjänst. De fann ingen förseelse och ingen orätt hos honom. 5 Då sade männen: “Vi lär inte finna något att anklaga den där Daniel för, utom möjligen när det gäller hans gudsdyrkan.”

6 Därefter fick furstarna och satraperna bråttom att komma in till kungen, och de sade till honom: “Må du leva för evigt, konung Darejaves! 7 Alla rikets furstar, landshövdingar och satraper, rådsherrar och ståthållare har enats om att en kunglig förordning borde antas och ett påbud utfärdas, att vem som helst som under trettio dagar ber till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen. 8 Utfärda därför, o konung, ett påbud om detta och låt en skrivelse sättas upp, som efter Mediens och Persiens orubbliga lag inte kan återkallas.” 9 I enlighet med detta lät då kung Darejaves sätta upp ett skriftligt påbud.

10 Så snart Daniel fick veta att skrivelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus där han i sin övre sal hade fönster öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han ner på sina knän tre gånger om dagen, bad och tackade sin Gud, så som han tidigare hade brukat göra. 11 Då kom dessa män instormande och fann Daniel i färd med att bedja och åkalla sin Gud. 12 De gick då till kungen och frågade honom angående det kungliga påbudet: “Har inte du låtit sätta upp ett påbud med innehållet att vem som helst som under trettio dagar vänder sig i sin bön till någon annan, gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?” Kungen svarade: “Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens orubbliga lag.” 13 Då sade de till kungen: “Daniel, en av de judiska fångarna, har varken tagit hänsyn till dig eller det påbud du har låtit utfärda utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.”

14 När kungen hörde detta blev han mycket bedrövad och vinnlade sig om att rädda Daniel. Ända till solnedgången ansträngde han sig att finna en utväg för att rädda honom. 15 Då fick männen bråttom att komma till kungen, och de sade till honom: “Vet, o konung, att det är Mediens och Persiens lag att inget påbud och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.” 16 Då lät kungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen, och kungen sade till Daniel: “Din Gud, den som du så oavbrutet dyrkar, han må rädda dig!” 17 Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning, och kungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns sigill, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.

18 Sedan gick kungen hem till sitt palats och fastade hela natten och lät inga kvinnor komma in till sig och han kunde inte sova. 19 På morgonen när det blev ljust steg kungen upp och skyndade till lejongropen. 20 När han kom i närheten av gropen ropade han på Daniel med ängslig röst. Han sade: “Daniel, du den levande Gudens tjänare, har din Gud, som du så oavbrutet dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?” 21 Då svarade Daniel kungen: “Må konungen leva för evigt! 22 Min Gud har sänt sin ängel och stängt till lejonens gap, så att de inte skadat mig. För jag är utan skuld inför honom och jag har inte heller förbrutit mig mot dig, o konung.”

23 Då blev kungen mycket glad och befallde att man skulle ta upp Daniel ur gropen. När han hade tagits upp kunde man inte upptäcka någon skada på honom, ty han hade förtröstat på sin Gud. 24 Sedan lät kungen hämta de män som hade anklagat Daniel och han lät kasta dem i lejongropen med deras barn och hustrur, och innan de ännu hade hunnit till botten i gropen överföll lejonen dem och krossade alla deras ben.

Hippolytus av Rom kommenterar (ca 204 e.Kr.):
Vi bör nu betrakta den salige Daniels fromhet, hur han, även om han verkade upptas av rikets saker, tvärtom höll fast vid den dagliga bönen. Han gav “kejsaren det som tillhör kejsaren, och Gud det som tillhör Gud”*.
Men nu säger förmodligen någon: “Varför det? Kunde han inte på dagtid ha bett till Gud i hjärtat, och ägnat sig åt bön i smyg hemma, nattetid, som han önskade, för att inte komma i fara?”
Han kunde ha gjort det. Men han ville inte. För om han hade gjort det hade furstarna och satraperna kunna säga: “Hur fruktar han sin Gud när han blev skrämd av kungens påbud och underkastade sig dennes befallning?” De skulle ha kunnat rikta kritik och klander mot honom för otro.
För det hade varit en handling av hyckleri, inte av gudsfruktan och gudstro. Därför gav han inte heller motståndarna anledning till hån. För “det man besegras av är man slav under”.**

*Matt 22:21.
**2 Petr 2:19.

(Hippolytus Romanus, Commentarii in Danielem, 3,22, utg. av Bonwetsch) Översättningen gjordes vid Institutet för biblisk-luthersk filologi.

Joh 3:17:
Inte sände Gud sin Son till
världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom
honom.

Kyrillos av Alexandria (d. 444) kommenterar:

”Jag sändes inte”, säger han, ”likt den helige
sagesmannen Mose med en fördömelse av världen genom lag; inte heller förde jag
in bud för att avslöja synden. Jag utför inte min tjänst som en husslav utan
kommer med människokärleken som det anstår Herren. Jag befriar det förslavade
såsom Faderns Son och arvtagare. Jag växlar den fördömande lagen till en frikännande
nåd, befriar från synden den som är hårt bunden av de egna överträdelsernas
band. För att frälsa världen har jag kommit, inte med en fördömelse över den.
För det var nödvändigt – nödvändigt, säger han – för Mose, såsom en husslav åt
den fördömande lagen, att bli en tjänare, men för mig att såsom Son och Gud
lösa hela världen från lagens förbannelse och bota världens sjukdom med överflödande
människokärlek.”

(Cyrillus Alexandrinus, Commentarii in
Iohannem, 2,1, (utg. av Pusey). Översättningen gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)

Hur stor tacksägelse är jag inte skyldig dig, Gud den Högste, för att du i nattvardens högheliga mysterium bespisar mig med din Sons kropp och blod! Vad är dyrbarare och större i himlen och på jorden än denna gudomliga kropp personligt förenad med din Son? Vad är säkrare vittnesbörd och pant på din nåd än din Sons dyrbara blod som utgjöts på korsets altare för mina synder? Du skänker mig själva priset på min förlossning, för att vittnesbördet om din nåd mot mig ska stå helt fast.
Så många gånger som jag har fallit från dopförbundet genom synder, så många gånger är vägen tillbaka öppen för mig genom en sann omvändelse och ett hälsosamt bruk av denna måltid. Den är det nya förbundets sakrament; den välsignar mig alltid med nya nådens gåvor.
I denna kropp bor livet självt; därför upplivar och levandegör den mig till evigt liv. Genom detta blods utgjutande presterades gottgörelsen för våra synder; därför styrks hos mig syndernas förlåtelse genom drickandet av det.
Kristus säger, sanningen säger*: “Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen” och det till livet och till härligheten. “För detta är livets bröd, som kommit ner från himlen, så att den som äter av det inte kommer att dö utan leva för evigt.”** Det är trons mottagande som Kristus anbefaller, ett ätande som måste tillkomma det sakramentala mottagandet för att det som är inrättat för liv ska tas emot av oss till liv. Så jag går till denna himmelska måltid i sann tro, fast övertygad om att den kropp som jag tar emot utgavs för min skull till döden och om att det blod som jag dricker utgjöts för mina synders skull.
Jag kan inte alls tvivla om syndernas förlåtelse när den bekräftas genom delaktigheten av själva priset som gavs för mina synder. Jag kan inte alls tvivla om Kristi inneboende när han ger mig sitt sigill på det genom gemenskapen med hans kropp och blod.
Jag kan inte alls tvivla på den Helige Andes hjälp när min svaghet stärks med ett så stort beskydd. Jag fruktar inte Satans försåt när denna änglaföda stärker mig till kamp. Jag fruktar inte köttets lockelser när denna levandegörande och andliga föda förser mig med Andens kraft.
Detta mottagande och åtnjutande gör att Kristus bor i mig och jag i Kristus. Den gode herden ska inte finna sig i att hans lilla får, utfodrat med hans kropp och blod, uppslukas av helvetets varg; han skall heller inte tillåta att andens styrka övervinns av köttets svaghet.
Dig, välvilligaste Frälsare, vare lovprisning, ära och tacksägelse i evighet. Amen.

* Joh 6:54.
** Joh 6:50f.

(Johann Gerhard, Exercitium
pietatis quotidianum quadripartitum, utg. av Hermann Scholz, 1863,
Pars secunda, Cap. XIII. Övers. gjord vid Institutet för biblisk-luthersk filologi)

Sedan september hålls S:t Thomas lutherska församlings gudstjänster och bibelstudier i centrala Motala.
Institutet för biblisk-luthersk filologi verkar i samma lokal.
Om du är intresserad av att komma på besök eller vill veta mer om församlingens bekännelse eller institutets verksamhet, ring 073-215 47 41 för information.

S:t Thomas lutherska församling fortsatte sin verksamhet under det gångna kyrkoåret. För året speciella händelser var en bröllopsgudstjänst 14 december (2013), medlemsupptagning av två vuxna 26 april och dop av två nyfödda barn, 14 september respektive 11 oktober.
Tack Gud för att vi får vara dina barn genom Jesus Kristus vår Frälsare, amen.
1 Joh 3:1-2:
Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också. Världen känner oss inte, därför att den inte har lärt känna honom. Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat. Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.

Här kan med glädje meddelas att den 18 november 2012 inlemmades ett nyfött barn i Kristi kropp genom det heliga dopet i den Treenige Gudens namn.

Det skedde i en gudstjänst i S:t Thomas lutherska församling i Vadstena.

Vi önskade därvid denna nya människa välkommen som medlem i vår församling.

“I en Ande har vi alla blivit döpta för att höra till en kropp” (1 Kor 12:13)

“Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.” (1 Petr 2:25)

“… det liv jag nu lever i min kropp, det lever jag i tron på Guds Son, som har älskat mig och utgivit sig för mig. Jag förkastar inte Guds nåd. Om rättfärdigheten kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves.”
(Galaterbrevet 2:20f.)

Vi i S:t Thomas lutherska församling ska 30 juli kl. 16.00 ha medlemsupptagning.
Vi
kan med glädje och under bön se fram emot att få sträcka ut handen till
en broder i tron och välkomna honom som medlem i vår församling.